Den nakna sanningen
Jag driver en annan blogg, en blogg som mina föräldrar, min pojkväns föräldrar, vänner och bekanta läser. Någongång har jag fått för mig, att jag skulle skriva dit sanningen! (skulle säkert ge "aha" upplevelser åt en del :) Iaf, ungefär såhär skulle det se ut:
Hejsan, jag heter ******* och jag har bulimi.
Mina problem går långt tillbaka, mitt första minnen är då jag är 14 å står vid spisen hemma hos Pappa och skall ta mera mat och han säger att jag borde tänka på vikten eller nåt liknande. Sedan minns jag att jag ligger i soffan och tänkte lite på detta. Idrotten gjorde sitt. Prestationsångest. Träningen blev mitt allt. Lätt lätt skulle man va för att hoppa långt.
Utvecklade i samma veva allergi (kroppens reaktion på undervikt kanske) enligt läkare var jag i princip allergisk mot allt. Åt råggröt å bananer i 6 mån. Jag var glad! Nu kunde ingen säga nåt då jag inte åt. Så småningom utvecklades detta till överätande. Kunde trycka i mig mängder av godis, glass, kakor, bulla... Sen tränade jag. Åt inget på dagar... tränade.
Det är idag ungefär 10 år sedan mitt mat-helvete började. Sedan jag 24/7 började tänka på mat. Det har funnits bättre perioder. Sämre perioder. Vikt som pendlat upp och ner. År av lögner, hemlighetsätande, bantning (bantar ju alltid för att kompensera mina hets-dagar) Spyr sällan, och om jag gör det är det för att jag ätit tills jag mår så illa att det nästan kommer upp självmant.. Men jag kämpar vidare. Och jag accepterar motgångar. Accepterar att jag aldrig kommer att få ett naturligt förhållande till mat. Att jag kommer att ha ångest för mat. Men jag kämpar!
Hejsan, jag heter ******* och jag har bulimi.
Mina problem går långt tillbaka, mitt första minnen är då jag är 14 å står vid spisen hemma hos Pappa och skall ta mera mat och han säger att jag borde tänka på vikten eller nåt liknande. Sedan minns jag att jag ligger i soffan och tänkte lite på detta. Idrotten gjorde sitt. Prestationsångest. Träningen blev mitt allt. Lätt lätt skulle man va för att hoppa långt.
Utvecklade i samma veva allergi (kroppens reaktion på undervikt kanske) enligt läkare var jag i princip allergisk mot allt. Åt råggröt å bananer i 6 mån. Jag var glad! Nu kunde ingen säga nåt då jag inte åt. Så småningom utvecklades detta till överätande. Kunde trycka i mig mängder av godis, glass, kakor, bulla... Sen tränade jag. Åt inget på dagar... tränade.
Det är idag ungefär 10 år sedan mitt mat-helvete började. Sedan jag 24/7 började tänka på mat. Det har funnits bättre perioder. Sämre perioder. Vikt som pendlat upp och ner. År av lögner, hemlighetsätande, bantning (bantar ju alltid för att kompensera mina hets-dagar) Spyr sällan, och om jag gör det är det för att jag ätit tills jag mår så illa att det nästan kommer upp självmant.. Men jag kämpar vidare. Och jag accepterar motgångar. Accepterar att jag aldrig kommer att få ett naturligt förhållande till mat. Att jag kommer att ha ångest för mat. Men jag kämpar!
Kommentarer
Trackback
