LillaMy

Jag känner mig vanlig. Matproblemen känns så långt borta. Finns som en svart skugga bar i mitt bakhuvud. Jag vet ju att ja kan falla dit. Då det enda som spelar någon roll är maten, den enda trösten för mig. Det är som en annan person. Just nu är jag en normal person, som inte har en ätstörning (kalla vad man kalla det)

Tänker på sommaren, då jag som en NORMAL person kan baka en äppelkaka tillsammans med killen eller mamma och äta och njuta och må bra UTAN att starta sockerodalbanan och utan att få ångest efteråt! 

 

Men sen då, om jag når min målvikt, och lyckas hålla den. Då kommer det ju att vara... tomt på nåt sätt. Det är en så stor del av mig, jag bantar ju alltid!! De e en del av min personlighet, att alltid räkna kalorier och planera framåt hur ja skall gå ner och hur mkt jag skall väga vid ett speciellt tillfälle. Älskar att planera och skulle kännas tråkigt att inte få göra det längre. Så antagligen kommer jag alltid att jojbanta, lite hit å dit. För det ÄR ju en del av mig. Kanske kan hålla en idealvikt men frossa lite om det skulle röra sig upp och ner 1-2 kg skulle det ju vara helt ok...
De e ju det att man vill inte att det skall gå upp till dom där 70+ kilona igen (säger jag nu som precis e under sträcket :p)

Tåls att fundera på... eller så inte. Bara ta det som det kommer.